Charlie förförde Mary med prat i hopp om att få stanna över natten. Hans första tanke var "Bra, jag kommer att lyckas". Men Mary från Eau Claire knuffade iväg honom.
"OK" sa hon, "Jag ger dig en plats att sova på ikväll, men jag ska inte sova med dig".
Charlie behövde en plats att stanna på mer än han behövde sex, så han övertalade Mary om att han var en gentleman i utbyte mot ett par extranätter på hennes soffa. Nästa dag, när Mary jobbade på biblioteket, flyttade Manson in allt han ägde - en resväska med 3 ombyten, en sovsäck och sin gitarr.
När Mary kom tillbaka på kvällen, lät hon honom veta att han utnyttjade sin tur, men det var ju detta som hon hade kommit till Kalifornien för, för att få erfarenhet av det fria hippielivet. Så när Charlie erbjöd henne att hjälpa till med hyran, skydda henne från alla dåliga pojkar och att hålla sig på avstånd, lät hon honom stanna.
Men Charlie hade inte "satt ihop två strån de senaste åtta åren", och det dröjde inte länge förrän Charlie tänkte "Hur kommer det sig att jag inte gör det med henne? Hon är min typ av brud. Hon håller på med sitt eget, ber inte, har ett öppet sätt och vi har underbara konversationer". Så Charlie skrev en serenad åt henne på sin gitarr...
"I am a man torn - wanting the girl I love to ease my struggling and be my love, sharing my lust with some of her own..."
Det fungerade. Mary som hade gjort det klart för Charlie att hon inte var intresserad, vände, och talade om för honom att hon hade ändrat sig.
"Vi kysste varandra och smektes medan vi tog av oss kläderna", minns Charlie. "Mina läppar flyttade sig över hennes bröst medan mina händer tog av henne kläderna. Under tiden knäppte hon i sin tur upp mina byxor... Hon var starkare och hungrigare än jag. Hon drog mig mot sängen och ville ha mig i sig. Istället lät jag min hand glida in mellan hennes lår och fingrade på hennes kön. Ända tills hon bad mig, 'Oh Charlie, nu! Gör det nu. Förbaskade Charlie, stoppa in den i mig!' Det akuta behovet i hennes kropp drev henne hårdare och hårdare mot min hand, och jag kysste samtidigt hennes ansikte". I Juli 1967 märkte Mary att hon var gravid med Charlie.
För en kort tid fortsatte Mary att jobba på bibioteket, försåg Charlie med en adress för hans övervakare, samt ett högkvarter när han liftade upp och nerför Kaliforniens kust och plockade upp flickor. Vid den här tidpunkten hade Mary övergett sin moral från Eau Claire för San Francisco's fria kärleks stil. Hon blev faktiskt vän med de flickor som hon delade Charlie med, flickor som Lynette Fromme, Patricia Krenwinkel, Susan Atkins och Ruth Ann Morehouse. Hon lät även dem stanna i hennes hem i Berkeley.

Sanningen var att Mary hade någonting gemensamt med dessa flickor. Det verkade som om de alla hade flytt från samma hus, alla verkade söka samma sak. Författarinnan Cookie Mueller var i Haight-Ashbury det året. Hon mötte några av flickorna och såg sambandet. "De såg ut att vara lika gamla som jag, men verkade mycket yngre. Kanske var det deras uttråkade ögon, kanske deras flickaktiga pladder, men de verkade vara så tråkiga, klädda som hippies. De var som ankor som kvackar över några korn. Jag kände mig genast överlägsen. Det var något som fattades..." skrev hon i sin bok, Walking Through Clear Water in a Pool Painted Black.
"När vi hade rökt en joint och pratat lite, frågade en av flickorna 'Skulle ni vilja följa med oss? Vi reser upp och nerför kusten i den här bussen'. Alla tyckte att det var en god idé och följde med dem. Jag tyckte att idén var lite plötslig: jag hade träffat dem för 3 minuter sedan, men dessa människor värnade om fred och fri kärlek, och kom direkt från deras föräldrars "wonderbread" och ostbågar, så de var verkligen entusiastiska... Det var inte förrän flera år senare medans jag läste The Family som jag kom ihåg bussen. Den beskrevs i boken precis som jag kom ihåg den. Dessa flickor var Squeaky Fromme, Susan Atkins, Mary Brunner... Jag missade Charles Manson med endast 5 minuter".
Under sommaren 1967 var fred och kärleksrörelsen nära att nå sin egen förstörelse. Haight-Ashbury kunde inte hantera massorna av medelklassungar som kom till San Francisco för att leta efter paradiset. Emmett Grogan skrev i Ringolevio, att Summer of Love tagit slut innan det började och att Haight hade förändrats från "ett ställe för leende och bekväm enkelhet till ett spännt terrorfyllt ghetto".
Tunga droger som heroin och speed hade infiltrerat scenen. Ett band av meningslösa mord - ofta karaktäriserade av tortyr eller stympning - dominerade de lokala tidnings rubrikerna. Brott som "The Psychedelic Murder" (mördaren togs fast i Haight med offerets avslitna arm i baksätet i bilen) och "Sadistic Orgy Killing" (en 19 årig flicka drogs från sin Haight-Ashburylägenhet av sju män och tre kvinnor som slet av henne kläderna, slog henne och skrev obscena slogans på hennes nakna kropp med läppstift, innan de sparkade in hennes huvud) hade blivit vanliga händelser.
Som den gode fixare han var, packade Charlie ihop sin nya familj i en svart skolbuss med orden "HOLLYWOOD PRODUCTIONS" målat på den, och åkte iväg för att finna ett nytt hem. Våren 1968 bosatte sig Manson's trupp, nu 18 stycken, i Topanga Canyon, där Charlie och Mary's barn föddes.
Redan från början av Mary's graviditet visste Charlie att det skulle bli en son. Han hade sett en vision i det 5 månader gamla fostret genom Mary's hud när han trippade på syra (LSD). Charlie beslöt att de skulle kalla honom Michael Valentine Manson efter rymdfiguren Valentine Michael Smith i Robert Heinlein's Stranger In A Strange Land.
Redan från första dagen var Michael Valentine's liv verkligen underligt. Han föddes den 1:a april 1968 (April Fools Day) på en smutsig madrass i en hydda i Topanga Canyon. Mary hade sugit i sig en joint för att lätta upp värkerna, och hon delade miraklet att föda sin son med 15 höga sköterskor med namn som Sadie Mae Glutz, Squeaky, Ouisch, Snake, Big Patty, Little Patty och Yeller som assisterade vid Michael Valentine's ankomst till världen. Det var bara ett problem. De hade inga instrument som var tillräckligt vassa för att skilja babyn från modern, så Charlie fick äran att tugga av Michaels navelsträng med tänderna.
"Jag var stolt över min Nalle Puh, som vi kallade honom", kom Charlie ihåg, "och han var i centrum för allas uppmärksamhet och glädje i våran grupp. Vi trodde att han skulle få växa upp utan den traditionella mamma-pappa uppbyggnaden. Han skulle besparas från alla klichéer som normala föräldrar brukade ha. Vi tillät honom att växa upp utan att bli utsatt för trånga, ensidiga åsikter. Han skulle bli en vuxen man fylld med kärlek och förståelse. Hans huvud skulle inte bli fyllt av tvivel eller dominanta föräldrar". Charlie höll sitt ord. Han besparade "Nalle Puh" från vanliga klicéer från föräldrar till barn.
Vad han gav Mike var ett arv så chockerande att pojken knappt skulle komma ur chocken.

Den 9:e Augusti 1969 hade Mike's mor tur, även om det inte verkade så just då. Kvällen före hade Charlie skickat iväg Mary för att "handla" vid Sears med ett stulet kreditkort, där hon arresterades. Lyckligtvis för Mary var hon i Sybil Brand Institute, Los Angeles kvinnliga häkte, i väntan på att "familjen" skulle betala borgen, när Charlie satte igång Helter Skelter.
Natten den 9:e, talade Charlie om för Tex Watson, Susan Atkins, Patricia Krenwinkle och Linda Kasabian att de skulle köra till skivproducenten Terry Melcher's hus på 10050 Cielo Drive. Charlie skulle ha föredragit att Mary hade suttit bakom ratten istället för Linda Kasabian. Mary var den enda flickan som hade körkort bortsett från Linda Kasabian. Mer viktigt var att Mary redan hade bevisat sin lojalitet för Charlie.
Några veckor tidigare hade Mary följt Bobby Beausoleil och Susan Atkins till Gary Hinmans hus. Hinman var en musiklärare och distributör av meskalin, som enligt Charlie var skyldig honom pengar. Hinman påstod att han inte hade några pengar - även efter det att Beausoleil besköt honom med en pistol. Även efter att Charlie kom och skar av honom ena örat med ett svärd. Bobby, Susan och Mary torterade honom under ytterligare två dagar, innan Beausoleil slutligen knivhögg honom till döds.
Men missionen natten den 9:e Augusti var olik Hinmanmordet. Inget så obetydligt som ett hämndmord över drogpengar. Missionen till 10050 Cielo Drive var för att starta upp Amerikas slutliga raskrig, då de svarta skulle resa sig och förstöra de vita, och där Charlie och "familjen" sedan skulle styra över de mörkhyade som slavägare och skapa ett rasistiskt Shangri La, eller som Charlie hellre kallade planen - Helter Skelter.
Efter det att Linda Kasabian hade parkerat bilen, klättrade de fyra medlemmarna i familjen över staketet som gick runt huset. Kvinnorna gömde sig i buskarna medans Tex gick uppför kullen som ledde till huset. Han stötte på en bil som kördes av den artonårige Steven Parent. Parent hade besökt dom som tog hand om huset. Tex tog Charlies 22 kalibriga Buntlinerevolver och sköt fyra skott i Parent's huvud.
När de väl var inne i huset, instruerade Tex flickorna om att ringa in alla de som var i huset. Sedan Terry Melcher hade hyrt ut huset till filmregissören Roman Polanski den natten som "familjen" kom, så var den fylld av Polanskis vänner: Jay Sebring, 35, en internationellt känd hårfrisör, Abigail Folger, 25, hennes pojkvän Voytek Folger och Roman Polanski's höggravida fru, filmstjärnan Sharon Tate.
Sebring var den första som gick åt - skjuten nästan genast av Tex. Ronald Markman, rättegångspsykiatrikern som bedömde Tex Watson på hans rättegång, gav denna version av vad som hände i sin bestseller bok, Alone With The Devil:
"Vad ska ni göra med oss?" frågade en av dem.
"Ni ska alla dö", svarade Tex.
När Sharon och Abigail började be för sina liv, gav Tex order till Susan att gå över och döda Frykowski.
Men Frykowski slogs tillbaka. Han tog tag i Susan's hår och drog i det så hårt han kunde. Susan skrek åt Tex att komma och hjälpa henne - och då släppte Frukowski henne och sprang mot dörren för att ropa på hjälp. Tex sprang efter honom och högg vilt den store mannen, och slog honom över huvudet med sin pistol. Han slog honom så hårt att pistolen gick sönder så att den inte längre gick att skjuta med. Frykowski slogs för sitt liv och klarade av att ta sig ut genom dörren och springa ut på gräsmattan, skrikandes. Han ramlade in i buskarna och kom upp igen och började springa över gräsmattan där Tex och hans rakkniv hann upp honom. Susan Atkins sprang ut ur huset och slog ihop sig med Tex där de våldförde sig på mannens kropp. Tillbaka inne i huset, när Tex och Susan närmade sig de två kvinnorna, bad Sharon Tate för sitt liv: "Snälla låt mig gå ...Allt jag vill är att få mitt barn". Susan tog tag i hennes hand och lade en arm runt hennes hals.
Precis innan Tex började knivhugga Abigail Folger, tittade hon upp på honom och sade, "Jag ger upp, ta mig". Då knivhögg han henne upprepade gånger - men hon kom loss och sprang ut på gräsmattan. Tex jagade henne, fick fast henne på gräsmattan och högg henne om och om igen.
Sedan gick han in igen. Enligt Susan Atkins egen beskrivning, "Katie (Patricia Krenwinkel) och jag stod vid Sharon och hon var alldeles ifrån sig".
Sharon Tate Polanski och hennes ofödda barn var de sista att dö. Ordet "PIG" smetades med Sharon's blod på dörren.
När Tex och flickorna gav sig iväg, hade Tate knivhuggits 16 gånger, Folger 28 gånger, Sebring hade blivit skjuten en gång och knivhuggen 7 gånger och Frykowski hade blivit huggen 51 gånger, skjuten med 2 skott och slagen över huvudet med en pistolhylsa 13 gånger. Under den natten hade hippiedrömmen förvandlats till en blodig mardröm. "Många människor som jag känner i Los Angeles är överygade om att 60-talet slutade abrupt den 9:e Augusti 1969, slutade vid den exakta tidpunkt då orden om morden på Cielo Drive for som en löpeld genom samhället, och på ett sätt är detta sant. Spänningen tog slut den dagen. Paranoian var fullkomlig", skrev Joan Didion i The White Album.
Men för Charlie var detta bara början, och medan media återkastade de hemska detaljerna om Tatemordet, kundgjorde Charlie att hans utsända hade varit slappa. Han skulle ta ut dem igen, och visa dem hur man skulle göra.
Den natten körde de i timmar för att hitta ett passande offer. Sen körde de in framför LaBiancahuset i Los Feliz distriktet i stan. Charlie bad dem vänta och gick in själv. När han kom tillbaka skickade han in Tex Watson, Leslie Van Houten och Patricia Krenwinkel, medan Charlie själv åkte tillbaka till ranchen ensam. Inne i huset hittade dom Leno och Rosemary LaBianca bundna i vardagsrummet där Charlie hade lämnat dem. De visste vad de skulle göra, och hämtade knivar i köket och gick loss i en ny knivhuggningsfest. Ett örngott placerades över Rosemary's huvud och Tex initierade knivhuggningen. Som Leslie kom ihåg det. "När vi väl kom in gick kniven in och ut hela tiden". Totalt gick den in 41 gånger.
De skrev "DEATH TO PIGS", "RISE" och "HEALTER SKELTER" på väggarna med Lenos blod. De lämnade också en tvåeggad gaffel som stack ut genom hans mage, samma mage som de hade ristat in ordet "WAR" på. Sedan tog gänget en dusch och tömde kylskåpet innan de liftade tillbaka till Spahn Movieranchen.

Trots Clem Tufts (deras försvarsadvokat) insisterande på att det inte var Charles Manson som var den riktige ledaren utan hans son "Nalle Puh" - fann man Charles Manson, Tex Watson, Susan Atkins, Leslie Van Houten och Patricia Krenwinkel skyldiga och de dömdes till döden. Deras domar ändrades sedan till livstid när Kalifornien tog bort dödsstraffet i början av 70-talet.