Mike Brunner föddes som son till massmördaren Charles Manson, och den före detta "family"-medlemmen Mary Brunner. Ingen talade om hans bakgrund, utan istället växte han upp ovetande och trodde att hans mormor och morfar var föräldrarna, och att mamman Mary Brunner var hans syster. Detta pågick tills den dagen då han fyllde åtta år, och TV-kanalen CBS visade Manson-dokumentären "Helter Skelter" på TV'n...

"DIN FAR ÄR EN MÖRDARE"
Åttaårige Mike Brunner stirrade på lappen, blinkade och sökte sedan i ansiktena som fanns omkring honom på Arlington Elementary School's klassrum och såg efter den som hade skrivit den.
Men ingen av dem avslöjade sig själv. Allt Mike såg var samma trista, tråkiga tredje klass som kopierade femmans tabell som läraren skrev på svarta tavlan.
"5 ggr 4 är 20, 5 ggr 5 är 25, 5 ggr 6 är 30..."
"DIN FAR ÄR EN MÖRDARE"
Mike Brunner's bleka ansikte rodnade. Hans blonda hår gömde förbryllningen i hans blå ögon. Lappen betydde inget för honom. Hans far, John Brunner, var en trevlig man.
"5 ggr 7 är 35, 5 ggr 8 är 40..."
"DIN FAR ÄR EN MÖRDARE"
Mike stirrade ner på de smutsiga små orden nerkladdade på pappret. Han visste att någon hade lagt den i hans bänk. Någon var riktigt elak. Men varför? Vad hade han gjort för att förtjäna detta?
Mike kände sig sjuk. Han tittade upp på sin lärare. Hade hon märkt att han inte skrev? Han önskade att hon hade det. Han önskade att hon märkte att något var fel och skickade honom till syster.
Han tog upp en penna och försökte arbeta. Men det tjänade ingenting till. Lappen hade redan förstört hans skoldag. Det kändes som om han hade ett stort hål i magen. Det kändes som om allt "gott" hade tagits ifrån honom, och för resten av dagen värkte såret.
När Mike kom hem från skolan, berättade han om lappen han hade fått för sina föräldrar. För en tusendels sekund, delade John och Eva Brunner en blick. "Oh don't pay attention to it..." Någon retas bara med dig, det är allt, sa hans mamma. Och det var allt.
Mike ville tro henne, men hon hade inte gjort någonting för att fixa till det hela, och det skrämde honom ännu mer. Vetskapen att han var tvungen att bemöta det här fula alldeles själv.
"DIN FAR ÄR EN MÖRDARE"
Några dagar gick innan han fick nästa lapp, och några veckor innan nyheten hade spritt sig över hela lekparken. Även om de flesta inte förstod varför de sa det, så gillade de hur det lät; "BRUNNER'S FAR ÄR EN MÖRDARE". Mördare lät tufft.
Men vad var det för andra ord som inte verkade ha nån betydelse alls? Tokigt rimmande ord som skulle ha kunnat vara roliga om de inte hade inneburit sånt hot.
"HELTER SKELTER"
Mike skulle ha tagit det hela som ett dumt skämt om inte orden hade sårat honom där det gjorde mest ont. Ända sen han kunde komma ihåg hade Mike undrat över små skillnader som skilde honom från de andra barnen - som när hans mamma hämtade honom från scouterna en dag och han märkte att hans mamma var mycket äldre än de andra mammorna.
Eller som när hans far kom för att se hans lilla lagspel och Mike märkte att hans far såg ut att vara gammal nog för att vara de andra barnens fäders far.
Eller att Mike visste att han hade en vuxen syster som hette Mary - de hade foton på henne i huset, bilder på henne med honom som bebis, men att hon aldrig var där, och att hans föräldrar blev tysta när han någonsin frågade angående henne.
Även utan att medvetet förstå, kände Mike Brunner att någonting i hans värld inte var riktigt som det skulle, och lapparna gjorde att dessa känslor av ett okänt hot ökade. John och Eva Brunner visste förstås, att de inte skulle kunna hålla sanningen från Mike för alltid, men de hade hoppats på att det skulle ta lång, lång tid innan de skulle behöva tala om det för honom. Även då, när den dagen kom, visste de att det inte fanns någonting som de skulle kunna göra för att skydda honom från den hemska sanningen om vem han egentligen var.
Hur skulle John och Eva kunna behålla hemligheten från Mike om att Mary, hans äldre syster egentligen var hans mor? Att Mary inte hade tagit hand om honom när han var liten för att hon satt i fängelse för att ha gjort ett väpnat rån? Ännu värre, hur skulle de förklara för Mike att Mary en gång hade älskat en man som hade fängslat en hel världs fantasi genom att begå brott som var så hemska att hans namn är synonymt med djävulen?
Hur skulle de tala om för Mike att Mary hade fått ett barn med den mannen, och att han, Mike Brunner, var det barnet? Hur i all världen skulle John och Eva hitta orden för att kunna berätta för deras tysta, blyga, adopterade son, att hans riktige far i verkligheten var Charles Manson.

Kanske skulle en dag John och Eva hitta orden de behövde för att tala om det för Mike. Olyckligtvis tillhörde inte Brunner's hemlighet bara dem. Natten till Mike's åttonde födelsedag, den 1:e April 1976 - åtta år efter de stora tidningsrubrikerna - visade kanalen CBS den historiska dokumentären, Helter Skelter, baserad på åtalaren Vincent Bugliosi's bestseller bok om "Manson Family". Historien om Mike's riktige far var så chockerande, så monstruös och tagande att den blev en popkulturlegend.
Spridd över två nätter var Helter Skelter det mest sedda TV programmet - 4 timmars skräck på bästa sändningstid - med 150 personer i studiopublik. Det var den mest ambitiöst gjorda TV-filmen på sin tid.
För John och Eva betydde det spektaklet att de blev tvungna att återuppleva sin värsta mardröm, och det gjorde att deras chans att tala om sanningen för Mike om hans föräldrar på deras eget sätt, gick upp i rök. Även om de var säkra på att han inte såg nåt. Men det hjälpte inte mycket, för även om Brunners inte tittade på det så satt alla i Amerika som ville ha en uppfräschande kurs om Charles Manson, klistrade vid TV'n.
Tidigare hade Brunners kunnat lita på att de flesta amerikaner som deras grannar i Eau Claire, Wisconsin, inte läste. Säkerligen fanns pocketboken Helter Skelter i hyllan hos Little Professor Bookstore. Kanske att någon skulle ta upp boken och bläddra i den och titta på de smarriga bilderna, men en bok på 676 sidor, lika tung som Dostojevskij - var för tjock för att läsas.
Så Brunners trodde sig vara trygga. Det var ända tills CBS tog storyn till hemmen - till 50 miljoner hushåll - om att någon som hette Mary Brunner hade älskat en lösdrivare som hette Charles Manson och hjälpt honom med att samla ihop en kult av mördare kallade "The Family".
Under veckorna som följde spred sig ryktet sakta genom den lilla staden att Helter Skelters Mary Brunner och Eau Claires Mary Brunner var en och samma person. Det tog inte lång tid innan den åttårige Mike Brunner stirrade på de nerkladdade orden på lappen i sin bänk och listade ut det som alla andra redan verkade veta - att hans far faktiskt var en mördare.
När han blev äldre, och gick från mellanstadiet till högstadiet, pusslade han ihop delarna om sitt förflutna. Mike började även ängslas inför tanken att hans riktige fars galenskap en dag också skulle drabba honom. "Sådan fader, sådan son", blev Mike's största rädsla.

Galenskapen som Helter Skelter innefattade, skakade Brunners första gången 1967, när deras enda dotter Mary tog studenten vid University of Wisconsin för att sedan lämna Eau Claire, Wisconsin för att bredda sin horisont. Hon flyttade till "The Summer of Love" i Berkeley, och tog jobb som bibliotekarie på University of California. Sedan väntade hon bara på att få sitt liv fyllt av Flower Power.
Samtidigt, lämnade Charles Manson Terminal Islands fängelse i San Pedro, Kalifornien, och gav sig ut mot norr för att hälsa på några vänner från fängelset. San Francisco 1965 var moget för Manson. Ex-fången, vars enda talanger hade varit beväpnade rån och hallickjobb, började nu även se sig själv som en sångare. Beatles musik, och mer viktigt, deras fantastiska popularitet fascinerade Charlie när han växte upp i fängelset så mycket att han tog lektioner av den sista medlemmen i Ma Bakers gäng - Alvin Karpis. Sittande ensam i sin cell, knäppande på sin gitarr, drömde Charlie om att bli lika dyrkad som sina hjältar, The Beatles.
När Charles kom till San Francisco tillbringade han sina dagar med sin gitarr slängd över axeln. Han liftade mellan Bay och Berkley, och fann en lugn plats på University of Californias gräsmatta, där han spelade och sjöng den musik han hade skrivit... "First they made me sleep in the closet, then they made me sleep in the hall..."
Så som Charles själv kommer ihåg det, "Studenterna och de förbipasserande stannade ofta för att lyssna på mig, för att kommentera texterna och för att ibland ge komplimanger för musiken. Jag älskade det. Jag fick många vänner och blev stolt över det jag gjort och deras accepterande av mig."
Det var vid Berkeleys universitet, när Charles satt på gräsmattan, spelande på sin gitarr och nunnande på en ton, som Mary Brunner hittade orsaken till varför hon hade lämnat Eau Claire.
Just då levde Mary ensam med sin hund. Även vid denna tid med fri kärlek hade hon inte fått många vänner. Mary var Charlies typ. Hon hade den där vanliga, enkla, svaga Sissy Spaceklooken som kom att beskriva de flesta av Manson's kvinnor. Marys hund sprang upp mot Charlie och luktade på hans fot. "Jag lyfte på foten som för att sparka till hunden och flickans röst skrek till, 'Sparka inte min hund'," skrev Manson i Manson In His Own Words. "Jag tänkte aldrig sparka hunden, men när jag såg flickans reaktion spelade jag ett spel med henne: ta bort den här äckliga hunden från mig eller så placerar jag min fot i hans arsle. Flickan var smal, med stripigt rött hår. Hon var inte vacker, men när hon stog där beredd att försvara hunden mot någon som skulle kunna skada den, hade hon vissa kvaliteter."
"Jag retade och hotade mera när jag såg att det irriterade henne. Inom några minuter märkte hon att det bara var för att retas, och skrattade då åt sig själv för att hon blivit så uppretad. Hon började kritisera min grammatik genom att säga 'Du borde sluta sjunga när du pratar som om du var en f.d. förbrytare'." Charles grimaserade - du har helt rätt där.
Charlie Milles Manson - snart känd som Jesus Christ, Gud, Själen, Djävulen - var född "No Name Maddox" den 12:e November 1934 av Kathleen Maddox, en 16 årig prostituerad. Charlie's mor var en kort tid gift med en man som hette William Manson som inte gav Charlie något annat än sitt efternamn. När Charles fyllde 5 år satt Kathleen i fängelse för väpnat rån. Han bodde då hos olika släktingar, och sedan när hon kom ut, hos sin mor igen som då gjorde det klart för honom att han inte var önskad och placerade honom vid Indiana Gibault School For Boys. Charlie rymde, blev fasttagen vid ett rån och skickades till Father Flanagan's Boys Town. Han rymde efter 4 dagar, men kom tillbaka till fängelset när han hade fyllt 13, denna gång för väpnat rån. Vid den tiden då Mary Brunner och hennes hund kom och gick, var Charlie 32 år, och hade tillbringat 17 år av dessa - halva livet - i fängelse.