När de huvudsakliga personerna var fängslade trodde myndigheterna att det var slut på "familjen", men de hade fel. De var inte av den sorten som gav upp lätt. Nästan ett år efter Tate-LaBiancamorden, lagrade "familjen" vapen som de skulle använda för att få ut Charlie ur fängelset. Vid en grym räd, rånade sex av Charlies mest trogna en vapenaffär på 13355 South Hawthorne Boulevard där de fick med sig 143 revolvrar.
När de skulle fly kom polisen, och efter en 10 minuter lång eldstrid gav "familjen" upp.
Av de sex, blev tre skadade. En av dem var Mary Brunner.
I Mars 1973 mottog Mary två verkställande domar, en på 10 år, och en på livstid, och Mike hade en första sak gemensamt med sin far - båda hade en mor dömd för väpnat rån.
Lyckligtvis hade Michael - "Nalle Puh" - Valentine Manson, blivit tagen från Mary under Tate-LaBiancaförhören och skickad för att bo hos Mary's föräldrar i Eau Claire. Det tog inte lång tid förrän minnena av "Nalle Puh", Michael Valentine, Charlie och "familjen" hade begravts i Mikes spädbarnshjärna.
Han var nu Mike Brunner och helvetet skulle vara slut, men när Mike var gammal nog att förstå det, kunde han inte längre fly från det. För när Mike gick på högstadiet, började han förstå, att ha Charles Manson som sin far, var en verklighet som inte skulle försvinna.

Ett par anskrämliga bruna polyesterbyxor och en lika äcklig gul polyesterskjorta. Det var vad som väntade Mike varje middag då han lämnade skolan för att byta till sin uniform. Detta var resultatet av vad några genier på Wisconsins skolstyrelse i Eau Claire hade kommit fram till. Detta skulle lösa Mike Brunners problem med skolarbetet, ett arbetsträningsprogram. Charles Mansons son var dömd till en ungdom, bestående av att skiva mackor vid stadens lokala Hardee's.
Därför var han tvungen att lämna skolan varje lunch och gå hem och byta till sin bruna och gula uniform, så att han skulle se bra ut när han tillbringade eftermiddagarna med att förbereda rostbiffarna till sandwichen.
Men, det var inte det värsta.
Som om det inte var jobbigt nog att vara Charles Mansons son, så fanns det en medarbetare, Paul Garrett, som stog bakom disken varje dag och förväntade sig att Mike skulle avslöja sig.
Varje dag mellan 12.00 och 15.00, när andra barn hade fullt upp i skolan, gjorde Mike sandwichs, medan Paul tittade över hans axel och väntade på att han skulle göra något Mansonliknande.
Pauls bror Rick, som gick i samma klass som Mike hade talat om för Paul vem Mikes riktige far var. "Wow, holy cow!" hade Paul sagt när han hörde det. "Han måste ha någon slags mördarinstinkt".
Så, när Paul skar rostbiffen höll han ett öga på Mike. Det enda problemet var att Mike inte hade någon "mördarinstinkt".
I själva verket var det enda Paul bevittnade en fjortonåring som var plågsamt tystlåten och som knappt sa ett ord. Nej, ungen med sitt rödblonda hår och sina bleka blå ögon, som gjorde mackorna, kunde inte ge Paul några tecken på att han skulle bli en framtida mördare. Inte heller kunde Paul se någon fysisk likhet till den mörkhårige och vildögde Manson.
Det tog bara några veckor innan Paul glömde allting. Han brydde sig inte ens om att tala om för någon annan på Hardees om Mikes bakgrund. För Paul var Charles Mansons son en stor besvikelse. Det var jämnt så när någon fick reda på sanningen. När Mikes vänner först fick reda på det, hade de tittat efter något tecken på att han var Charles Mansons son, men då de inte hittade några, återgick de snabbt till nästa evenemang.
Boyd Gallatti, en av Mikes vänner från språkskolan, kom på varför Mike var så "normal" på högstadiet var det för att han inte visste allt om sig själv. Mike visste inte hur Charles Manson's son skulle bete sig. Det fanns ingen regelbok för honom.
Hans morföräldrar John och Eva Brunner, hade gått runt sanningen när de - några år innan högstadiet - talade om för Mike vem hans far var. När de väl gett honom den upplysningen, gav de honom inte någon större hjälp i hur han skulle handskas med vetskapen, förutom att det var bäst att bevara den som en hemlighet.
Med allt detta i "bagaget" hade Mike när han gick i åttonde klass blivit tillbakadragen och ensam. Mikes sätt att handskas med det hela var att bli osynlig. Om ingen märkte att han befann sig på den här planeten, så skulle kanske inte någon börja fråga alla dessa generande frågor.
För Mike var det bäst att förneka allt, det amerikanska sättet att handskas med någonting.

"Du skulle inte tro på vad jag har läst".
Boyd Gallattis flickvän kom till honom när han satt på sitt rum i Eau Claire's South Junior High School. Hon höll upp en bok kallad The Family, av Ed Sanders.
Hon öppnade den och visade Boyd några bilder av Charles Manson. "Det står här att Charles Manson hade en son som heter Michael, att hans mamma kom från Eau Claire och att hennes efternamn var Brunner", sa hon ivrigt. "Vet du vad? Jag tror att det är Mike!" Även om Boyd hade känt Mike sedan andra klass, hade Mike aldrig anförtrott sig till honom om sin far. Fast de två pojkarna gått igenom grundskolan tillsammans, hade de inte blivit riktiga vänner förrän på högstadiet. Om Mike verkligen var Charles Mansons son, tänkte Boyd att de var tillräckligt bra vänner nu för att Mike skulle ha berättat det för honom.
"Näe, om det var sant skulle vi ha hört någonting", sa Boyd och skakade på huvudet.
"Javisst, men tycker du inte att det är konstigt sammanträffande att de har samma efternamn?"
"Det finns många Brunners i Midwest", sa Boyd avfärdande. Han hade rätt, det fanns 39 Brunners i enbart Eau Claires telefonkatalog. Det fanns ett annat barn som hette David Brunner i deras klass, och han och Mike var inte ens släkt. Boyd tittade i Sanders bok ändå, medan hans flickvän gick iväg och talade med någon som lyssnade bättre. Boyd började tänka till lite han också. Kanske det var sant. "Näe", tänkte han, "Mike är min vän, han skulle ha sagt något..." Boyd tänkte, "Mike? Charles Manson?" Det var alltför overkligt. Men, tanken gnagde i honom. En dag gick han ifatt Mike i korridoren och frågade honom.
"Hey, vad är allt detta jag hör om att du är Charles Manson's son?" Mike bara stirrade på honom.
Efter en lång paus kom det.
"Yeah".
"Verkligen?!" frågade Boyd förvånat.
"Jap", sa Mike plumpt och satte stopp på konversationen.
Boyd kunde knappt tro det. I alla tider som han kännt Mike hade han aldrig hört ett ord om detta.
Medan Boyd kände sig lite åsidosatt, verkade alla andra lättade över att Mike inte ville prata om det. Speciellt hans lärare och skolan rektorer. Deras attityd var att minsta sagt om detta, desto bättre. När Mr. Froehle, Mike's SWAT ledare, hörde nyheten, så blev reaktion, "Holy Cow!", och när Helter Skelter gick på TV'n igen, tänkte Mr. Froehle att, "det här måste ha varit tufft för ungen". Men, han tog aldrig upp ämnet med Mike. När Mike inte heller tog upp det, brydde sig inte heller Mr. Froehle.
"Jag tänkte att det var något som han inte ville prata om", sa Froehle några år senare.
Froehley hade Mike i 2 år i sin arbetsstudieklass. "Vi behandlade många ämnen som mord, lag och historier ur verkliga livet", sa Froehle om klassen, "men ingen drog några paraleller med Mike". Han drog slutsatsen att det inte bekymrade Mike att vara Charles Mansons son.
Men det gjorde det. Mike Brunners lärare var bara så blinda att de inte såg hur han led hela tiden.
Ingen av dem märkte hur pojken vandrade i korridorerna med huvudet neråt och håret framför ögonen, eller hur han reagerade när någon konfronterade honom med hans förflutna. En gång, i skolkorridoren, förlorade Mike besinningen och tryckte en student hårt mot skåpen när ställt frågan, "Hey, hur känns det att var Charles Manson's son?"
Rob Mickelson, som hade träffat Mike på gymnastiktimmarna, och som också var med i SWAT tillsammans med Mike, hade aldrig förut sett något liknande.
Men lärarna brydde sig inte.
En annan gång när Mike visade att det var jobbigt att vara Charles Mansons son var den dagen hans psykologilärare, Ken Ripp, undervisade i socio-patologi och kriminella sjukdomar för sina elever. Mr. Ripp hänvisade till en verklig händelse, Charles Manson, och en av hans elever steg upp och gick ut mitt under lektionen. Mr. Ripp ignorerade det hela.
Vid den tidpunkten visste inte Rob Mickelson varför Mike hade flippat ut. Några av Mike's vänner ringde upp honom efter skolan för att höra om han var okej, men hans mormor sa att han inte var hemma. Senare hittade de Mike lyssnande på radio och drickandes öl i Carson Park. När Rob frågade varför han gick, svarade Mike, "Han pratade om min far".
Rob frågade Mike om han kom ihåg någonting om när han levde med familjen. Mike svarade att han inte gjorde det. Det var sista gången de talade om detta.
Men Ken Ripp brydde sig aldrig om att fråga.
"Jag har inget minne av honom", sa Ripp några år senare. "Jag kommer ihåg namnet Brunner. Jag spelar basket med några killar som heter Brunner, men om jag hade känt till att jag hade Charles Mansons son i min klass skulle jag ha kommit ihåg detta".
Eftersom Mikes far var en mördare, så fick han aldrig tappa kontrollen. När Rob, Mike och de andra grabbarna blev fulla och hängde vid McDonalds, vilket ibland slutade med att Rob började slåss, så stannade alltid Mike utanför. Det var okej för Rob, han väntade sig inte att Mike skulle hoppa in i slagsmålet, för Rob visste att Mike var livrädd för sin egen ilska.
Men den där dagen i korridoren, hade Mike's ögon växlat från blå till grå med ett förblindande raseri som Rob aldrig sett. Efter det, drog Rob sällan upp ämnet om Mike's arv. Dessutom, förutom händelsen vid skåpen, tyckte Rob att allt var okej för han och Mike hade alltid så kul när de var packade.
De hade öl i sina skåp, öl i sina bilar. De två pojkarna gjorde roliga saker som att dricka 32 ounce (1 ounce = 28,35 gram) öl genast efter att ha gett blod i skolans blodgivar drive och bli riktigt fulla. På helgerna stack de iväg till Wisconsin Weedstock och blev höga. De struntade i seniorbalen och stack ut och drack istället.
"Ingen dans, bara dricka", det var så Rob kom ihåg det. För Mike's vänner var han bara en vanlig kille. Han hade inte många intressen. Bara bilar, hårdrock, att bli hög och bilshopen.
I ett hus i Eau Claire, satt en pojke mitt på golvet i vardagsrummet. Han bar en t-shirt och ett par Levi's och hade en tattuering föreställande en kinesisk drake på sin högra arm. Han var full och de andra på partyt undvek honom instinktivt. Rummet var mörkt, förutom ljuset från TV'n som visade MTV's Headbangers Ball med ljudet avstängt. Stereon var på så högt att grannarna hörde den sex kvarter bort mitt i vintern trots att alla fönster var stängda. Ingen hörde när pojken mitt på golvet började gråta.
Det var inte förrän när Lisa såg på honom som hon märkte att något var fel.
"Hey Mike, vad är det?" frågade Lisa. Hon brukade gå ut med Mikes granne Matt och hon visste allt om Mikes förflutna. Hon hade varit hos Brunners på julfest när hon var 14 och Mikes syster Mary var där. (Mary Brunner släpptes ur fängelset efter 4 år). Även om alla visste att Mike's syster var hans riktiga mor, brydde sig ingen om charaden.
"Alla hatar mig", sa Mike sluddrigt.
"Vad pratar du om?" frågade Lisa.
"Alla hatar mig, för den min far är och det han har gjort", talade Mike om för henne. Lisa visste inte vad hon skulle svara. Hon visste att det inte fanns många i Eau Claire som visste eller brydde sig om vem Mikes far var, men hon visste att det bekymrade honom. På högstadiet drack hon ofta ett six pack Miller med Mike, Matt och några andra av deras vänner i Mikes sovrum nere i källaren hos hans "föräldrar".
En gång var Lisa där då Mike visade bilder på honom som baby, med Mary, hans riktiga mamma. Mike undrade ofta hur hans liv skulle ha sett ut om hans riktige far inte varit Charles Manson.
"Alla hatar mig, på grund av det han har gjort", släppte Mike ur sig till Lisa på festen.
"Som om det var ditt fel? Du var inte ens där när det hände", försökte Lisa.
Men det hjälpte inte.
"Jag vet att alla dömer mig vart jag än går..."
Lisa tyckte att det var synd att han inte kunde prata om detta hemma. Eller någon annanstans. Det var som om alla, från Mikes föräldrar till hans lärare och vänner, hade satt ihop sig i ett massivt förnekande och lämnade honom gråtande och förbryllad på vardagsrumsgolvet. För det var endast när Mike var full som han kunde se det hela och bemöta smärtan.

"Vet du vem jag är?" frågade Mike den söta, vänliga flickan med det smutsiga, blonda håret som kastade dart.
"Yeah" svarade Jodi Welks honom, även om hon aldrig hade träffat honom. Men hon hade hört hela berättelsen.
"Gör det något ifall jag pratar med dig?"
Jodi sa att det var okej, för även om det syntes att Mike var full, så försökte han ändå inte stöta på henne. Och förövrigt var Jodi på festen med sin pojkvän. Så de satte sig på köksgolvet och Mike frågade henne igen.
"Vet du verkligen vem jag är?"
"Yeah", svarade Jodi, "Jag vet vem din far är..." Jodi rodnade. Hon visste för att hennes kusin hade talat om det. Jodis kusin var en av de få som Mike hade varit tillsammans med på högstadiet. Jodi och hennes kusin stog inte varandra jättenära, men en gång hade hon sagt sanningen om Mike till Judi.
"Skrämmer det dig?" frågade Mike.
"Lite", svarade Jodi som ville vara ärlig.
När hon sa det, kom en bild fram på näthinnan då hon såg honom gåendes i korridoren på skolan. Han hängde med ett gäng som alla kallade "the grubs". Ett gäng som gillade bilar och hårdrock. Medan de flesta av "grubs" såg lite ruggiga ut enligt Jodi, såg Mike alltid ut som om han bar på en stor smärta.
Utanför skolan hade Jodi märkt att han var mer nöjd med sig själv - utanför vid "rökhörnan", picnicborden där "grubs" rökte en snabb cigarett mellan lektionerna. Eller vid "grubs" parkeringsplats. Platsen vid skolans bilaffär, där "grubs" tog en öl när den hyrda polisen som patrullerade på skolan inte såg dem och gav dem 60 dollar i böter för ungdomsfylla och stängde av dem. "Grubs" brydde sig inte om ifall de blev avstängda. Avstängd från skolan betydde att de kunde stanna hemma och se på TV i några dagar.
Den första gången som Jodi gick till "rök hörnan" var hon rädd för att bli knivhuggen. Hon bad faktiskt en av de hyrda poliserna att följa henne. Men, när hon kom dit förstod hon att "grubs" var okej. Hon kom ihåg att hon såg Mike där, och att hon tänkte att det nog var en av de få gånger som han såg ut att känna sig obesvärad med sig själv. Hon ville inte bli tillsammans med någon av dem, men de rökte och drack mycket, två saker som Jodi också tyckte om. En gång frågade någon vid "rök hörnan" Mike om hur det var att vara Charles Manson's son och Jodi kommer ihåg att Mike gjorde det klart för killen att han inte skulle prata om det.
Där hon satt mittemot honom på köksgolvet på festen, kunde Jodi se att Charles Manson hade hunnit upp honom.
"Kommer jag att bli som han?" frågade Mike henne upprepade gånger. Jodi försäkrade honom att han inte behövde bli som Charles Manson om han inte ville det själv. Att han kunde välja. Men hennes ord hade ingen verkan på Mikes rädsla för att hans gener bar på hans fars vansinne.
Mike var livrädd för sitt eget humör. Han tvingades av alla människor som förväntade sig att han skulle visa sin "mördarinstinkt" att hålla inne med alla känslor tills han exploderade.
Jodi fick intrycket att Mike inte pratade om detta alls hemma hos morföräldrarna. De verkade inte vara den sortens familj som man kunde anförtro sig åt. Hon upptäckte att det inte fanns någon lärare, rektor eller någon vuxen som Mike kunde prata ut med om sin rädsla.
Om han kunde få ur sig allt till någon, tänkte hon, skulle han inte vara så flyktig. De kramade om varandra och Mike frågade Jodi om han fick ge henne sitt telefon nummer så att hon kunde ringa honom och prata någon gång. Han gav henne sitt nummer. De tre första numren råkade vara 999. "Vänd inte upp och ner på dem" sa Mike och skrattade.
Men när Jodi ringde veckan därpå, var Mike mindre nåbar. Det stog klart för Jodi att Mike inte ville att någon kom honom för nära. Hon ringde honom i fyra, fem dagar innan hon slutligen nådde honom, då Mike bara sa att, "Folk vet eller också får de reda på det och dömer mig och tror att jag är som min far", och lade sedan på luren.
En dag fick Mike ett telefonsamtal som verkade lova hans väg ut. Telefonsamtalet erbjöd honom att en gång för alla bli av med tyngden runt halsen, och göra pengar på samma gång.
"Vad tycker du att jag ska göra?" frågade Mike Boyd en sommareftermiddag, när de svävade omkring i Eau Claire i Mikes Pontiac Fiero. Boyd lutade sig tillbaka, och blev tyst. Det var första gången som Mike nämnde Manson sen den dagen på högstadiet då Boyd hade frågot om det var sant.
"Tycker du att jag ska ge intervjun, eller?"
Den berömda skandaltidningen, Star, hade spårat Mike i Eau Claire och erbjudit honom 5.000 dollar för att få publicera berättelsen. Några månader tidigare hade Mike, som var 21, blivit hemkallad från armén efter ett slagsmål. Han hade levt av besparingar i några månader, och arbetade nu på en bensinmack nära motorvägen. Han var tvungen att erkänna att han skulle behöva ersättningen. Han tänkte också på att börja studera fordonsteknik vid Tech-Chippewa Valley Technical College - där många Eau Claire ungdomar tillbringade ett par år för att få ett betyg. De ville studera till något yrke efter att ha tröttnat på att jobba på div. bensinmackar, småaffärer och snabbköpskedjor som de gjort de första åren efter gymnasiet.
Mike funderade på att rädda sin situation genom att sälja sin 3.000 dollars Kenwoodstereo som han hade köpt för 400 dollar när han fortfarande var i Tyskland, men han behövde den i huset som han hyrde med Boyd och två andra vänner, Randy och Don, för festerna som de höll två, tre gånger i veckan. Förresten skulle han aldrig få det som stereon var värd.
"Mike, det är helt upp till dig," sa Boyd. "Men, jag tycker definitivt att om det här ska tära dig genom hela livet, att inte kunna prata om det, så bör du få ut det. Dessa människor vill betala dig en massa pengar för det". Boyd hade erfarenhet av dessa saker. När Boyd arbetade i sin mors bildelsaffär, jagade han gig åt sitt rockband, Mitzi Dupree - kallad efter en Deep Purple sång om en kvinna som sköt pingpong bollar med sin vagina.
"Gör intervjun och bli av med pinan", sa Boyd. "Sen kommer det inte att bekymra dig mer".
Efter 13 års liv av rädsla, för att någon någonstans skulle anklaga honom igen, efter 13 års vånda av att leva med ärret efter dessa hårda ord som kom till hans skolbänk i trean, och märkte honom för alltid - DIN FAR ÄR EN MÖRDARE - beslöt sig Mike för att få det sista skrattet över den anonyme författaren till lappen.
Han sålde storyn till Star.
Men tidningen ringde aldrig upp Mike för att bestämma datum för en intervju. Istället, en dag när Mike och hans rumskamrater målade huset de hyrde på Platt Street, kom en strikt klädd kvinna till huset. De stirrade på henne, och undrade vem hon var. Hon stirrade tillbaka någon minut, och tog sedan upp en målarpensel och började måla.
"Vi hade aldrig träffat någon stor New York City reporter förut", sa Boyd, när de kom på vem hon var. När de såg henne delta i måleriarbetet och knäcka öl som en riktig jägare, viskade Boyd till Mike att han skulle tänka sig för så mycket som möjligt. Kvinnan frågade pojkarna vad de ville göra den kvällen. "Jag betalar", sa hon.
Reportern tog Mike och hans fyra vänner till Houligans i Eau Claires centrum. De beställde förrätter och drinkar. På något sätt lyckades de göra av med 400 dollar av Stars pengar på mindre än en timme. Pojkarna bjöd Grace tillbaka genom att ta med sig henne till Eau Claires festarhus. Reportern blev så full enligt Boyd, att hon talade om för dem när de satt vid ett picnic bord att behålla hyrbilen och ta henne tillbaks till hotellet.
"Hon kom till oss strikt och sex timmar senare hade vi brutit fasaden - hon var en helt annan människa", kom Boyd ihåg. De älskade henne allihop.
Nästa dag, när pojkarna gjorde sig färdiga för att gå nerför Apple River, dök Star reportern upp igen, denna gång klädd i baddräkt och bärandes på en kylväska full med öl.
Under fyllan, medgav Mike att han inte var stolt över att Manson var hans far, men att han inte förnekade det för någon som frågade honom. Han talade om för henne att han var vänlig mot sin riktiga mamma, och att de aldrig talade om det förflutna. Han nämnde att han hade fått anonyma lappar i trean, där det stog att hans far var en mördare, som om det inte vore något med det, och att han aldrig hade haft eller skulle ha kontakt med sin riktige far.
Det som tyngt Mike i nästan hela hans liv, den stora showen över hans förflutna, var över på 15 minuter. Hela vittnesmålet som Mike hade hoppats skulle göra att han kom över skammen hände vid en bakfylla, över några kalla öl, när de låg på en flotte. När artikeln kom ut var Mike nöjd. Han var nöjd med att det inte stog någonting dåligt om honom. Han visade artikeln för några få i Eau Claire och sa, "Det är jag".
Titeln lät, "SONEN TILL AMERIKAS MEST HATADE MAN!"
Även om Mike knappast brydde sig om ryktbarheten artikeln orsakade, hade han offrat sin livsstil. Det fanns inte en chans för honom - i varje fall inte i Eau Claire - att leva osynligt längre. Även om de flesta i Eau Claire inte läste böcker som Helter Skelter eller The Family, så var Star magazine lättillgänglig - på gränsen till deras intressen.
Så Mike använde pengarna han fått för artikeln, och flyttade västerut. Han gifte sig, fick en son och jobbar i en bar. Han är 26 år nu och har ännu en gång lyckats bli osynlig. Det kommer att ta lång tid innan någon kommer på honom, eller ger honom en lapp, som talar om hans hemlighet, "DIN FAR ÄR EN MöRDARE".
Den verkliga tragedin i Michael Brunners story, är att om det händer, måste han flytta igen. Eftersom det enda han lärde sig i Eau Claire var att försvinna mitt framför ögonen.

© Stacey Asip
Översättning: Marita Lamminmäki