Ann-Britt Öholm (född 410928) har sammanfattningsvis berättat: Vid ett tillfälle i början av augusti 1970 hade Siewert ett telefonsamtal. Han, som talade i den telefon som fans i hans arbetsrum, kallade in henne. Hon, som endast hörde vad Siewert sade, fick uppfattningen att den, med vilken han talade, var upphetsad. Hon hörde Siewert fråga "är det här utpressning?" Talet om utpressning återkom ett par gånger under samtalet. Efter samtalet talade Siewert och hon om vad som sagts under samtalet. Siewert berättade då, att Ulla Sahlman, vilken under våren 1970 varit barnflicka hos dem, berättat om ryktena från Carina. Ann-Britt fattade påståendena som orimliga och vansinniga. Hon talade senare själv med Gunnar Olofsson. Hon nämnde att hon "inte alls kunde tro det här, på något sätt alltså men blev enormt upprörd". Hon sade att hon måste åka till Carinas föräldrahem i Borgafjäll, enär hon upplevde beskyllningen som en orimlighet. Siewert ville inte att hon skulle åka till Borgafjäll. Ann-Britt åkte dit. Hon talade under besöket i Carinas föräldrahem särskilt mycket med fadern. Hela Ann-Britts attityd var att saken var en orimlighet. Det var därför möjligt att hon bad fadern ta tillbaka anmälan. Ann-Britt fick redan från början uppfattningen att fadern inte trodde på Carina. När Ann-Britt lämnade hemmet, tog Carina henne om halsen och bad henne om förlåtelse. Ann-Britt upplevde Carinas handlande som ett erkännande av att Carinas påstående var osant. Ann-Britt ansåg, att hon under Carinas skoltid i Risbäck fungerat för Carina "som en extramamma att ty sig till".

Inför häradsrätten som vittne hörde avdelningsläkare Kari Schleimer och professorn Ingvar Nylander, vilka efter länsåklagarens förordnande verkställt trovärdighetsundersökning beträffande Carina ha i utlåtande 70.10.14 bl.a. uttalat: Carina var under tiden 70.09.29 - 70.10.06 intagen på barn- och ungdomspsykiatriska kliniken vid Umeå lasarett för en allmän psykiatrisk bedömning med anledning av ifrågasatt otukt. På avdelningen hade Carina inga svårigheter i sin kontakt med andra patienter och personal. Hon var mjuk, öppen och spontan, lättkontaktad, mycket tillmötesgående och gav ej intryck av öppen oro eller spänning. Hon var ej på något sätt skrytsam eller konfabulerande, bedömdes allmänt som mogen för sin ålder. Efter varje samtal med psykologen var hon dock dämpad och hade ett stort behov av att diskutera igenom sin aktuella situation. Hon var orolig inför den stundande rättegången och visade i samband därmed kraftiga psykiska reaktioner. Några mera markerade neurotiska drag framkom inte, ej heller något avvikande i hennes personlighet. Intellektuellt var hon över genomsnittligt begåvad. Vid samtal med psykolog uppgav Carina att hon känt stor lättnad, när hon fått tala om för sin familj, vad som hänt, men att hon nu samtidigt ångrade sin bekännelse, eftersom följderna blivit mycket mera omfattande, än hon någonsin kunnat föreställa sig. Hon var skuldmedveten för det som hänt och menade, att mycket varit hennes eget fel. Några aggressiva tendenser gentemot den andra parten förekom ej. Av undersökningen framgick, att Carina var en för åldern mogen normalbegåvad flicka som under observation ej företett tecken på psykiska särdrag eller ohälsa. De uppgifter hon lämnat om hennes tidigare anpassning var balanserade och korrekta. De uppgifter hon lämnat beträffande den förmenta otukten hade förefallit trovärdiga, icke minst att döma av de emotionella reaktioner hon visat i samband därmed.

Nylander har vid förhöret inför häradsrätten bl.a. uttalat, att Carina vid undersökningen inte visade några tecken på att vara överspänd eller eljest någon neurotisk personlighetsförändring, att hon ej heller visade tecken på att vara benägen för konfabulation, att hon hela tiden hade en positiv inställning till Siewert Öholm samt att det, såvitt kunnat utrönas, icke framkom något, som tydde på att Carina inte skulle vara trovärdig ävensom att det var ytterst osannolikt - även om det inte kunde helt uteslutas - att Carina, därest hon ljög, skulle kunna gå igenom tester och prov utan att något skulle framkomma, som tydde på detta.

Avdelningsläkare Kari Schleimer har vid förhöret bl.a. uppgivit, att Carina var en kroppsligen och själsligen normalt utvecklad 15-åring, att hon ej gav intryck av att vara skrytsam eller konfabulerande samt att Schleimer ej ansåg sig ha anledning misstänka att Carina inte skulle tala sanning ävensom att Carina - därest det förlegat minsta tveksamhet i bedömningen av Carina - skulle fått stanna längre tid å avdelningen än som nu blev fallet.

Det antecknas att i målet som vittne hörda Daisy Lövgren icke lämnat uppgifter av särskild betydelse i målet.

Det kan även anmärkas, att överläkaren vid rättspsykiatriska stationen i Umeå, Ingmar Flodström, i infordrat läkarintyg enligt lagen 64.06.29 om personundersökning i brottmål uttalat bl.a., att Siewert Öholm vid samtal uppträdde helt normalt och icke företedde några som helst tecken till psykisk sjukdom, att han, som var lätt att få kontakt med, var välbegåvad, att Siewert Öholm vid samtalen vilka huvudsakligen rört sig kring de åtalade brotten, vidhöll att han var helt oskyldig samt att Siewert i detta hänseende gav ett mycket trovärdigt intryck. Det må även framhållas att Siewert i verkställd personundersökning erhållit synnerligen goda vitsord.

Vad sålunda samt i övrigt framkommit föranleder häradsrätten till följande bedömande.

Carina har - såvitt häradsrätten vid huvudförhandlingen kunnat bilda sig en uppfattning härutinnan - givit intryck av att vara öppen och spontan. Carina synes ha mer utförligt tillfrågats om vad som kunde ha förekommit mellan henne och Siewert Öholm endast vid det med henne hållna förhöret under under förundersökningen och vid förhöret inför häradsrätten. Enligt uppgift har hon icke före förhöret inför rätten tagit del av vad hon uppgivit vid förundersökningen. Hon synes vid båda dessa ingående förhör i väsentliga delar ha lämnat i stort sett samma uppgifter om könsligt umgänge med Siewert Öholm i Risbäck och Dorotea. I målet har ej heller förekommit någon omständighet, som behöver betyda att Carina lämnar oriktiga uppgifter om vad som enligt henne förekommit dem emellan. Det förefaller naturligt att Carina - även om hon lovat Siewert att inte säga något - dock kommit att omtala dettaför vissa flickkamrater, vilka varit hennes förtrogna. Att Carina först i juli 1970 omtalat sitt påstådda förhållande till Siewert kan ses mot bakgrund av att hon först vid sammanträffandet med Siewert i Åsele fått vetskap om att rykten varit ute om detta samt att hon, såsom hon uppgivit, ansett det bättre att själv tala om vad som förekommit än att hennes anhöriga skulle få höra detta på annat sätt. Att Carina 70.08.07 skrev under den av advokaten upprättade skrivelsen, i vilken hon återtog sina påståenden kan bero på att hon var känslomässigt påverkad av vad som förekommit vid Ann-Britt Öholms tidigare besök och av sin faders uttalanden och attityd. Ett starkt stöd för trovärdigheten i Carinas uppgifter synes vara att det icke tycks ha framkommit något, som enligt häradsrättens uppfattning skulle kunna antagas vara något egentligt motiv för Carina att utan fog tillvita Siewert de med åtalet avsedda gärningarna. Härtill kommer det betydande bevisvärdet för Carinas trovärdighet, som professor Nylanders och avdelningsläkaren Kari Schleimers uttalanden, utgöra. Å andra sidan är att framhålla, att Carinas uppgifter måste bedömas med allra största försiktighet. Det kan icke helt bortses ifrån, att vissa omständigheter kan vara ägnade att ifrågasätta tillförlitligheten i hennes uppgifter. Carina har vid Ann-Britt Öholms besök varit beredd att söka medverka till att polisanmälan skulle återtagas samt har Carina i den ovannämnda skrivelsen återtagit påståendena om samlag med Siewert. Hennes angivna uppträdande kan ha en annan förklaring än som ovan antytts. Av utredningen synes närmast framgå att - sedan Carina för Jan-Olof och för sina syskon omtalat att hon legat med Siewert Öholm - syskonen, vilka trott på Carinas påstående, varit inställda på och aktivt verksamma för att en polisanmälan skulle ske. Det framstår som tveksamt om Carina haft någon självständig och helt opåverkad ståndpunkt till frågan om anmälan eller ej samt om och i vilken grad syskonens inställning övat inflytande på den vidare händelseutvecklingen och Carinas uppgifter. Det förtjänar tillika anmärkas, att Carina omtalat att hon legat med Siewert i en situation, där det framstår som om det direkta intresset för henne att då säga detta var att få stanna kvar på hotellet. Vad Carina inför häradsrätten berättat om Siewerts förfarande vid ett tillfälle sommaren 1968, då de i bil var på väg från en biografföreställning, har hon ej omnämnt under förundersökningen. Carina - vilken i övrigt synes ha berättat öppet och otvunget om sexuella ting - har icke berättat allt som enligt hennes egen uppgift skulle ha förekommit vid detta tillfälle. Det kan vara av betydelse att vad Carina berättat härom erinrar om handlingsmönstret i novellen "Farligt skolsvärmeri", vilken Carina läst. Härtill kommer att Carina inte tidigare berättat om vad som enligt henne skulle ha förekommit å hotell Borgafjäll. Carina har som förklaring till att hon först inför häradsrätten omtalat dessa tillfällen uppgivit, att hon efter förhören kommer ihåg mer och mer. Denna förklaring kan väl framstå som naturlig men kan det å andra sidan icke uteslutas, att förhållandet kan tyda på ett fabulerande från Carinas sida. Ytterligare må framhållas, att Carina haft svårt för att angiva tidpunkterna för de omnämnda händelserna med Siewert samt att hon inför häradsrätten endast erinrat sig tre samlag med Siewert medan hon vid polisförhör mindes fyra tillfällen.

Vad sålunda anförts är enligt häradsrättens uppfattning av sådan beskaffenhet att det kan föranleda till tvekan om tillförlitligheten i Carinas påståenden.

Vid övervägande av det anförda och vad i övrigt förekommit anser häradsrätten, att Carinas uppgifter icke ensamt är av sådan beskaffenhet att de utgör tillräckligt bevis för att Siewert Öholm begått de med åtalet avsedda gärningarna.

Vad angår frågan huruvida i övrigt framkommit någon omständighet, som är så väsentlig att den kan tillerkännas avgörande betydelse för trovärdigheten åt Carinas uppgifter är särskilt att framhålla vad som kan ha förekommit vid de telefonsamtal, som Gunnar Olofsson 70.08.02 hade med Siewert Öholm.

Vid bevisvärderingen anser sig häradsrätten böra beakta att det framstår som förklarligt att Siewert - oavsett om han är skyldig eller ej till Gunnars påstående om otukt med Carina - syftat till att lugna ner Gunnar och att på allt sätt söka hindra en spridning av påståendet om samlag med Carina. Även om det av Gunnars vittnesmål må framgå, att Gunnar fått uppfattningen att Siewert Öholm erkände vad Gunnar gjorde gällande, framstår det dock som osäkert huruvida Gunnar dragit en riktig slutsats av vad som förekommit från Siewerts sida. Det förtjänar att i samband härmed anmärkas, att det vid telefonsamtalet icke synes ha varit för Gunnar av avgörande betydelse för om anmälan skulle ske huruvida Siewert erkände eller inte; i vart fall framgår ej klart och tydligt av Gunnars vittnesmål att så skulle ha varit fallet. Särskilt med hänsyn till det anförda anser häradsrätten icke genom den härutinnan förebragta utredningen tillförlitligen styrkt att Siewert Öholm - även om Gunnar fått denna uppfattning - erkände, att han verkligen övat otukt med Carina.

Ej heller i övrigt har i målet enligt häradsrättens mening framkommit någon omständighet av sådan avgörande betydelse att den i förening med Carinas uppgifter bör läggas till grund för en fällande dom mot Siewert Öholm. På grund av det anförda finner häradsrätten, att åklagarens ansvarstalan ej bör vinna bifall.