"I never claimed to have any answers or solutions to the world situation; I merely report on it as I see it. But a common complaint about me is: "offers no solutions". Just because I call what's going on "disintegration" or "apocalypse now", I'm supposed to provide the salvation?!
You answer the fuckin' question... and answer it for yourself. Politicians offer solutions - they never work. My job is just to question the roots of the madness"
- Lydia Lunch (Angry Woman, Re/Search)

Först är det bara mörkt, förutom några ljusa, suddiga fläckar. Jag sitter uppkrupen i en soffa med en kopp te i handen, och försöker förstå vad jag ser på TV-skärmen. Det har filmats i ett mörkt rum och det går, bara nätt och jämt, att urskilja en kvinnofigur sittandes på en soffa, som jag. Filmens enda ljudsättning är en kvinnoröst som håller en ändlös monolog. En monolog som känns som om den är utan punkter, utan andhämtning, och utan mening, malande.
Jag ignorerar den och försöker kisa för att urskilja vad som händer på rutan medans kamerans lins, eller kvinnogestalten, vrider sig runt i dunklet. Undrandes lite för mig själv var Nick Zedd's vanligen masturberande, knivskärande och annars allmänt ångestskapande karaktärer tagit vägen?
Men så händer något. Inte med filmen, utan med mig. Den envist, malande rösten slutar plötsligt att kännas monoton, slutar att kännas likgiltig. Plötsligt har den ätit sig genom hörselgångarna, in i min hjärna, för att stanna. Lydia Lunch talar med sval distans. Varenda mening är en analytisk dissikering av hennes egen själ. Svalt och imponerande intelligent. Det enda som hindrar det till att bli kylig likgiltighet är den brännande intensiteten av att tala utan mer än knappa pauser. Den brännande tystnaden i de få pauser som ges, sällsynta pauser, av det som lämnas osagt.
Det är Lydia Lunch's avsked till Nick Zedd (som hon skickade till honom och som han, som hämnd, gjorde film av). Det är "The Wild World of Lydia Lunch".

"When Lydia Lunch speaks, the words get inside you, they invade a privacy and shed light on it. Resonating with a part of you that you'd rather overlook".
- Jon Seizer (Lime Lizard, September 1993)

Lydia Lunch kallar själv sina ord för virus, som infekterar. Om folk förstår vad hon pratar om eller inte är inget som bekymrar henne. För henne räcker det att veta att hon oroat folk. Planterat viruset, så att det långt, långt senare kan växa...
Att lyssna på Lydia Lunch gör en matt. I The Wild World of Lydia Lunch talar hon om sin egen förvirring, lägger upp situationen, analyserar, förklarar och fattar slutligen beslutet: att bryta upp, för att gå sin egen väg.
Jag vet inte om Lydia Lunch's avsikt var att bryta permanent då, eller om det bara var ett behov av avskildhet, men brytningen blev permanent. Så här efteråt, och som betraktare, slår det en onekligen att Nick Zedd's hämnd måste ha slagit tillbaka på honom själv. För The Wild World of Lydia Lunch är inte hans film. Han är, som jag, en betraktare av Lydia Lunch. Lysande och skärande skarp med sin intelligens medans den går bärsärkargång över känslorna.
Lydia Lunch, privat, fascinerar. Men Lydia Lunch, intelligensen, gör mer än så - den stör, rör upp, går in och gräver i mörker de flesta av oss helst önskar inte fanns, och inte vill veta om.
Lydia Lunch penetrerar, och det vet hon om. Penetrerar - och ganska ofta kastrerar. Tillfredställer, lika mycket som hon vägrar att tillfredsställa. Lika inbjudande som motbjudande. Ingen förstår mörker och det motbjudande så bra som Lydia Lunch som föddes in i det...

2 Juni 1959 i Rochester.
Lydia Koch ser för första gången världens ljus, eller kanske världens mörker vore ett bättre sätt att uttrycka sig med facit i handen. Pusslandes ihop bitar av uttalanden i intervjuer och monologer ur hennes egen produktion växer en bild fram av fattig, vit, arbetarklass, boendes i samma kvarter som lika fattig svart och mycket frustrerad arbetarklass. En bild av hopplöshet, förnedring, våld, alkoholism och sexuellt utnyttjande i form av incest. En bild som hela Lydia Lunch's resterande liv varit en bearbetning och uppgörelse med. För få har brunnit så destruktivt och ändå klängt vid livet som Lunch.

"But Life, that's what it's all about... only I never had what you might call a normal life. Not when my first memory is of being rocked like a football inside a cradle outside of a smoky game of Canasta that was pouring out of the living room where my dad yelling... YOU STUPID FUCKING CUNT, LUCY... I HAD A PAIR OF JACKS RIDING ON THAT DEUCE AND YOU GODDAMN BLEW IT... HOW GODDAMN STUPID CAN YOU GET??? & Ma'd go... STUPID ENOUGH TO MARRY A GODDAMN SALESMAN THAT DON'T KNOW HIS ASS FROM FIRST BASE... THAT'S HOW GODDAMN DUMB..."
- Lydia Lunch (Incriminating Evidence)

Sex år gammal, uppvuxen i en värld av frustration, irritation och stagnation. En värld där varje dag var en kamp för ekonomisk överlevnad. För överlevnad överhuvudtaget, med den amerikanska drömmen om att lyckas, som ett stort mörkt moln över de misslyckades huvuden. Beskrivandes efteråt sin far som alltid såg på världen som om den var skyldig honom något, evigt gnällande över de som hade det bättre, men aldrig orkade anstränga sig för att komma upp ur misären. Slö, bortskämd och egoistisk, förpestade han familjens liv tills den dagen kom när han inte bara förpestade sin dotters liv, utan även förstörde det. Satte det märket på Lydia som löpt som en röd tråd genom hennes liv sen dess. Något hon efteråt både talat och inte talat om. Hon har aldrig dolt det, och bearbetningen av det har skinit igenom i så gott som allt hon har gjort med sexuell underton, (och 90% av det Lydia Lunch skapat har haft en sexuell underton). I intervjuer svarar hon oftast svalt och torrt i en kort fras innan hon bett dem gå till nästa ämne. Men i hennes egen bok "Incriminating Evidence" finns ett brev till hennes far kallad Daddy Dearest. Daddy Dearest som skulle hjälpa henne att bli av med "vårtan" som Lydia Lunch i all sin 6-åriga oskuld inte förstod var en högst normal klitoris. Tricket för att bli av med "vårtan" var att fukta lappar med hett och iskallt vatten, trycka dem växelvis mot "vårtan", så skulle den trilla bort. Bara det att Daddy Dearest i denna "lek" gick lite längre. Sex år och förvirrad, men någonstans anande att något var fel, och "leken" blev ingen engångsföreteelse.

"That slight stink of my sweet sweet pussy mixing with your stinkie-stinkie cigarette & onion & a little bit of bourbon breath... Cause shit, you didn't have anywhere to go... All the time in the world and a thousand ways to kill it... What the hell... You didn't work a single solitary day in the first 8 years of my existence and while mom's away ole dick-head will play..."
"Like a thief in the night would and stealing from me my most precious possessions... Stealing from me every last vestige of selfrespect and privacy and goodness and hope and charity and faith... And putting in its place, cause you wouldn't take nothing without putting something twice as bad in its place... Putting in place of honor and dignity and respectability and normal god-fearing goodness your fingers and tongue and dick-dick-dicking me out of ever having a normal relationship with a normal man ever..."
- Lydia Lunch (Incriminating Evidence)

Att Lydia Lunch är ett incestbarn är ett faktum lika känt som hennes namn i USA's undergroundkretsar, och är ett ämne som ofta kommer upp i intervjuer. Men även om miss Lunch inte gärna går in på detaljer, så är hennes åsikt om barndomen som företeelse lika stark och fast som alla hennes andra åsikter.

"Childhood as a state is akin to slavehood in this country. I probably know people I could count on one hand that had a good childhood or that liked their parents".
- Lydia Lunch (Incriminating Evidence)

För har man gått igenom det Lydia Lunch har gått igenom har livet egentligen bara två vägar att välja mellan; att gå under eller att bli starkare än alla andra. Lydia Lunch valde det senare, även om vägen kantats av hårresande destruktivitet. Men man måste förstå det som hände den 6-åriga flickan för att förstå den vuxna kvinnan, och det hon skapat eller medverkat i. Konstnärer kallar gärna sina skapelser för sina "barn". I Lydia Lunch's fall vore en term som "aborterande missfoster" mer passande, och det med all respekt. Lydia Lunch's natts färd mot gryning har vindlat från barndomen i Rochester, till New Yorks mest alternativa kretsar där grunden till den kultförklarade Lydia lades, till New Orleans där hon nu söker frid med sig själv, och funderar på att finna den ultimata ensamheten för sitt skapande. Hon verkar inte glad över att ha blivit för känd vid det här laget...

1976. Sexton, nästan sjutton år gammal, flyttar Lydia ensam till New York. Trött på att vara Lydia Koch, boende i Rochesters instängda värld och sexuellt utnyttjad av sin far, hade hon redan flera gånger innan rymt hemifrån och spenderat perioder i New York. Sökandes sig till där "saker hände". 1976 i New York var CBGB-scenen där "saker hände", och i den spirande "No Wave-rörelsen" finner hon sina likasinnande och gör sig ett nytt "hem" rörandes bland folk som New York Dolls och Voidoids. Här blir Lydia Koch; Lydia Lunch och grunden lades för det som givit henne den "kult-status" hon har idag. Att verkligen sätta fingret på exakt vad som givit Lydia Lunch sin (ö)kändhet är näst intill omöjligt annars. Listan är lång på projekt som Lydia Lunch skapat eller tagit del i, (allt av skiftande karaktär). Lydia Lunch går inte att kategorisera under något annat än "Lydia Lunch". Möjligtvis som en alternativ konstnär & artist som sökt alla upptänkliga former för att uttrycka sig. För redan som sjuttonåring hade Lydia Lunch ett brinnande behov av att uttrycka sig. Om CBGB-scenen berättar Lunch efteråt: "The sense of community was very strong; people were having a good time & feeling good - it was before the big self-destructive binge when punk declined into death, destruction and drugs. It was more positive".
Lunch första projekt blev Teenage Jesus & The Jerks, som enligt Lunch's egen beskrivning "lät som orden kändes". Punkinspirerat med mer experimenterande i "anti-estetisk" riktning är kanske en mer förklarande beskrivning. Det blev en skivdebut och under 77-78 spelade de i Berlin. Våren 1978 arbetade Lydia Lunch med Brian Eno på samlingsskivan "No New York" och med gruppen Beirut Slump. I slutet av 1978, och i början av 1979, kom dock både Teenage Jesus & The Jerks och Beirut Slump att upplösas. Samma år spelade Lydia Lunch in "Queen of Siam". Ett album som blandar så vitt skilda musiksorter som punk, jazz och rock med en touché av Lydia Lunch's sedvanliga experimentella musik, och klicheér från underhållningsbranchen.
Våren 1980 gavs "Queen of Siam" ut, medans Lydia Lunch redan hade bildat ett nytt band: 8 Eyed Spy, (spelandes en form av punk-blues). Gruppen blev populär bland New Yorks tongivande klubbar, men gruppen upplöstes då en av medlemmarna dog av en överdos.
1980-81 bildades istället Devil Dogs som efter turné i Italen bytte namn till Devil's Dog (egentligen en petitess, men ändå, för protokollets skull). Gruppen höll dock inte länge, och Lydia flyttade till Los Angeles, bildandes en ny grupp; 13:13. Musiken beskrevs av Lydia som "Post-Romantic, Depressive, Slow, Pretty Music". En skiva hinner bli utgiven (13:13), innan även denna grupp blev historia.