Han har legat nere för räkning flera gånger, pumpat i sig det mesta som kan anses illegalt i ett laboratorium, varit inspärrad på mentalsjukhus och legat blå i rännsten.
THIS IS THE STORY OF IGGY POP

Det hela började lite blygt 1964 med en kille vid namn James Newell Osterberg Jr., en snäll och inåtvänd pojke med bra betyg och ett visst flicktycke. Han bodde med sina föräldrar i en husvagn på en parkeringsplats i Ann Arbour, en förort till Detroit i Michigan där han på fritiden spelade trummor i gruppen "THE IGUANAS". Han gick ut High School 1966 med "Class Valedictorian" - studenten som fått ihop det gångna årets bästa betyg. I och med detta skulle det ha varit raka vägen mot universitetet. Om det inte vore för att Iggy fått upp ögon en för musiken.

Bandet repade intensivt, men istället för att göra nya låtar sysslade man med att uppfinna olika bisarra "instrument" som man kunde använda sig av. Man hällde vatten i en hushållsassistent och hängde en mikrofon över för att få fram ett utflippat psykedeliskt bubblande ljud. Ett annat instrument var "Jim-o-fon", det var en gammal konstig tratt son någon hittat på ett loft, en mikrofon på ett stativ ställdes framför tratten, sen kunde man få fram olika feedbackljud genom att höja och sänka tratten. Det kanske underligaste instrumentet var en vanlig tvättbräda som man satte kontaktmikrofoner på, Iggy hade sedan golfskor med spetsiga dobbar på fötterna och dansade omkring på tvättbrädan. Hm.

Man började nu spela ute flitigt och fick i och med det vara förband åt diverse storheter som WHO, CREAM och JANIS JOPLIN m.fl. 1969 kom deras debut Lp som man kort och gott kallade "The Stooges", producerad av den icke helt okända JOHN CALE. På den tiden var han knuten till bandets skivbolag Electra för att just bara producera andra artisters skivor. Plattan är en klassiker men ändå ganska snäll om man jämför mot vad som skall komma. Den är förövrigt garanterat före sin tid, i en tid då alla skulle vara hippies och leva efter mottot "peace, love & understanding" så var det garanterat kontroversiellt att öppna en platta med ord som It's 1969 OK / War across the USA / Just another year for me and you / Another year with nothing to do". Skivan fortsätter med klassikern "I wanna be your dog" som handlar om hur Iggy vill få knulla en tjej på hundars vis.

Plötsligt hade killarna pengar och började mer och mer leva efter rock'n'roll-myten "Live hard - Die young". Pengarna gick till LSD och diverse andra droger. Iggy började svimma på scen och chockhistorierna om Stooges började cirkulera. I New York började Iggy en konsert med att spy rakt ut i salen och Ron Asheton slutade röra sig och stod numera helt stilla på scen i full nazistmundering. Vad fick då Iggy att bli denna "wi1d animal"? Ja, enligt han själv så var det Nico (Velvet Underground) som trädde fittan över öronen på honom och lockade honom i fördärvet. Det var på den gamla goda tiden då Iggy var förälskad i henne.

Drygt ett år efter första Lp'n kom "Funhouse". Iggy blev numera Iggy Pop och man fick tillökning i bandet i form av Steve MacCay (numera Violent Femmes). Stooges hade nu blivit tuffare och pumpade av våld och hat. I låten "1970" som är en uppföljare till "1969" har Iggy funnit ett botemedel mot tristessen. "Radio burning / up above / beautiful baby / be my love / all night / til' I blow / away / I feel alright". Men den absoluta orgasmen får man i "Dirt": "I've been dirt / but I don't care / I've been hurt / but I dont care / cos I'm burning inside / with fire / of life" eller vad sägs om "Say do you feel it / do you feel it when you FUCK me / with the fire". Stooges var numera rejält nerknarkade och flera roadies var aktivt med i gruppen under perioder, bl.a Bill Cheatham (mars-oktoher '70, dock ej med på Funhouse) David Alexander försvann direkt efter att "Funhouse" kornmit ut, och som ersättare kommer Zeke Zetner. David Alexander dog av alkoholförgiftning.

Det var nu bara Ron Asheton som inte var heroinmissbrukare. I oktober 1970 får man förstärkning i gruppen av den f.d. ungdomsförbrytaren James Williamson. Innan konserterna konsumerade man 2 gram speed, 5 LSD-trippar och så mycket hasch som möjligt. Detta för att driva sig själva från vettet totalt, och innan dom gick upp på scenen peppade dom upp varandra som ett fotbolls-lag: "KILL, KILL, KILL". Så här fortsatte det i närmare ett år, närmare bestämt Augusti 1971. Det som tidigare fått upp Iggy fick nu ner honom; på en motorväg utanför Detroit passerar turnébussen under en lite för låg bro och taket slets av. Stooges första kapitel var därmed slut.

Iggy reste hem till mor och far som fortfarande bodde kvar i husvagnen. Han spelade golf, målade, kopplade av och hann även med att bli pappa. Iggy Pop höll långsamt på att bli Jim Osterberg igen. Samtidigt fick en inte helt okänd David Bowie syn på en liveupptagning från Cincinnati 1970 och vart direkt frälst i Iggys våldsamma scenstil och Stooges enorma energi. David Bowie träffade sedan Iggy i New York och Stooges får skivkontrakt. Man återbildar Stooges med James Williamson (numera dataprogramerare) på leadgitarr. Ron Asheton blir basist vilket han var milt sagt missnöjd med. För att Iggy skulle kunna hålla sig borta från heroinet beslutar man sig för att spela in nästa Lp i England istället.

Lp'n blir den klassiska "Raw Power" och behöver väl ingen närmare beskrivning. Skivan som är en av 70-talets största klassiker öppnas med den enorma "Search and Destroy". "I'm a streetwalking cheetah with a heart full of napalm / I'm a runaway son of the nuclear A-bomb / I'm the world's forgotten boy / the one who searches to destroy". I och med denna skiva hade nu Iggy börjat lanseras som en soloartist mer och mer. Givetvis var inte detta populärt bland dom övriga och Stooges drar tillbaka till USA efter bara en konsert i London. Men även om "Raw Power" är en klassiker så är den långt ifrån så bra som den kunnat bli. Alla hårda kanter är bortslipade av producent Bowie och många klassiker från dom tidiga "Raw Power-sessionen" är borta, bl.a "Sick of you" som handlar om Iggys gamla flamma Johanna, precis som "Rich Bitch" och "Your pretty face is going to hell". Iggy sjunger "Sick of hanging around your pad / I'm sick of your mum and sick of your dad / and now I'm even sick of you" Låtarna som inte kom med på "Raw Power" kom istället ut på diverse singlar och Lp'n "I'm Sick of you", utgivna på små skivbolag som BOMP Records och James Williamsons egen etikett Siamese Records. En annan kul låt är den punkiga "Gimme some skin", eller vad sägs om "She shoots speed right up her ass / She takes speed and she smokes grass / but I don't care / If you want my body /you gotta gimme some skin / All night long". Stooges bosätter sig nu i Los Angeles och tar sporadiska spelningar, vilka var extremare än någonsin. Iggy krossar flaskor mot sig själv, skär sig med kniv och misshandlar folk i publiken medans de som en gång var Stooges bara hatade varandra mer och mer.

Historierna om Stoogem vart till slut oräkneliga. En gång slog Iggy takten mot scenkanten med ett trasigt mikrofonställ och märkte inte flickan som äntrade scenen förrän stället borrades in i hennes huvud. På en konsert i Kalifornien blev Iggy våldtagen av ett gäng groupies vilket slutade med flatlöss, syfilis och gonnoré (samtidigt). Williamson berättar en annan historia: "Två av Rons och Iggys väninnor dök upp på Stooges hotellrum med THC (syntetisk marijuana). De la tripparna på bordet i lines och Iggy snortade i sig ungefär sex lines. Han vart så stenad att han såg Marsmänniskor. Vi skulle på scen om en halvtimme och Iggy borde till sjukhuset, men vi behövde pengarna. Två roadies fick bära in honon på scen. Han kunde inte sjunga, men folk trodde att det skulle vara så. Vid varje steg han tog tappade han balansen och föll. Alla tyckte att det var en fantastisk konsert och Iggy kunde inte ens stå på benen". Avskedsspelningen blir i Detroit 1974 och finns på skivan "Metallic K.O", en riktigt makaber historia. I publiken finns ett lokalt MC-gäng vid namn "The Scorpions", samma gäng som Iggy kvällen innan förolämpat in i det grövsta i en radiosändning. Knuttarna kastar ägg, skor, flaskor och sten på bandet. Iggy kastar glåpord tillbaka och provocerar in i det sista. "Anyone with anymore icecubes, jellybeans, grenades, eggs they want to throw at the stage? You've paid your money so take your chance. Let's hear it for the singer. I'm the greatest... Thanks for the eggs. What's my bid for a dozen eggs?... Listen I've egged by better than you.. Is it time for a riot girls? RIOT. Let's get a towel for the egg yolk. I don't wanna get caught with yolk in my face, Oooh baby. C'mon mama... Lightbulbs too? Paper cups? My we're getting violent. There's two trying to climb the stage... Well we have to leave. See you guys later". Efter detta kom en jättelik MC-rockar upp till Iggy och slog ned honom med nitklätt knogjärn. När Iggy vaknar till liv efter en stund så går han blödande fram till mikrofonen och förklarar att vad publiken förtjänar är en 55 minuters lång version av "Louie, Louie". Någon 55 minuters version av den gamla Kingsmen-låten blir det aldrig, men väl så omgjord ändå, eller vad sägs om "Fine little bitch / waiting for me / just a whore / cross the way / I'll be kind to take her / won't be long / shave her cunt" eller "I feel the rose down in her hair / her ass is black / and her tits are bare". Poeten Iggy hade gjort om låten totalt. Efter detta splittras Stooges och Iggy går ner sig mer och mer i knarket.

James Willimson och Iggy gör ett försök till en uppföljare till "Raw Power" men inga skivbolag är intresserade (plattan kom ut 1978 under namnet KILL CITY), vilket även ledde till slutet på deras samarbete. Utan Stooges, manager och skivkontrakt luffade nu Iggy runt i Los Angeles och bröts sakta ner till den blandning av clown och skithög som han alltid varit enligt vissa. Han fick bo hos Ray Manzarek (f.d. DOORS organist) och planerna på ett nytt DOORS ryktades. Något nytt DOORS blev det inte, istället vart Iggy arresterad och fick välja mellan fängelse och mentalsjukhus med obligatorisk avtändning, han valde det senare. På mentalsjukhuset hälsade Bowie på och ett nytt samarbete påbörjades. Iggy fick följa med på Bowies turné 1976 som sällskap och Bowie vart nu även Iggys manager. Man spelade in Iggy Pops comeback-Lp som man kallade för "The Idiot", den första på 4år. Skivan fick kritik för att vara en Bowie-produkt i förklädnad, den innehåller också inte helt obekant den första versionen av "China Girl". Men allt är inte snällt, rart och gulligt. Flera låtar är givna i live-repertoaren än idag och låten "Dum Dum Boys" är en klassiker, en låt som förövrigt handlar om alla Iggys kompisar som knarkat sig till döds.

Samma år kommer uppföljaren "Lust for Life" där vi bl.a hittar bröderna Sales (numera TIN MACHINE). Iggy hade gjort comeback, och skivan öppnades med Iggy sjungande: "Here comes Johnny Yen again / with liquor and drugs / and the flesh machine / he's gonna do another striptease / hey, man where'd you get that lotion? / I been hurting since I bought the gimmick about something called love". Förutom titel-låten hittar vi klassiker som "Some weird sins", "Sixteen" (Sweet sixteen in leather boots / body and soul I go crazy / baby, baby I'm hungry / Sweet sixteen) och klassikernas klassiker "The Passenger". Någon ny Stooges-platta var det väl inte, men definetivt en comeback. Iggy var nu åter ett hett namn, detta mycket beroende på punken som nu var det absolut senaste. Stooges vart bandet alla snackade om, Sex Pistols spelade in "No Fun" som baksida på Pretty Vacant-singeln och Ebba Grön lirade sin tolkning av "I wanna be your dog" o.s.v. Iggy vart en kult-figur, men tyvärr hade han ännu en gång hoppat på The Drugtrain. Allt han gjorde floppade, skivor som "New Values", "Soldier", "Party" och "Zombie Birdhouse" sålde knappt någonting.

Efter många om och men lyckades Iggy komma från drogerna. Han började nu att träna upp sig mental och socialt. Han började gå upp på morgonen och lägga sig normalt, hålla sig nykter hela dagen o.s.v. Han flyttade nu till New York och tog skådespelarlektioner. Han tränade upp sig själv och började leva som en vanlig människa. 1986 kom hans comeback i form av "Blah, blah, blah", hans största kommersiella framgång. Även denna skiva fick kritik för att låta för mycket Bowie, "Blah, blah ,blah" hade mer gemensamt med Bowies "Let's Dance" än något av Iggys tidigare produkter tyckte man Visst, "Blah, blah, blah" var inte på långa vägar så elak som dom gamla Stooges-plattorna och långt ifrån lika skränig som "Lust for life", Iggy hade helt enkelt börjat göra musik för den stora publiken. Skivan gav mig dock ett positivt intryck efter åtskilliga plattor av skiftande kvalitet. För även om det var snällt med Iggy-mått mätt så fanns det åtskilliga höjdare, bl.a den gamla klassikern '"Real wild child (wild one)", titellåten "Blah, blah, blah" och min personliga favorit på skivan: "Cry for love". Iggy började turnéra flitigt och besökte Sverige två gånger med Blah, blah, blah-turnén. Live var Iggy fortfarande oöverträfflig. Vem minns inte när Iggy skulle agera support act till David Bowie i Göteborg '87 och han fick alla Bowies disco-fans att rådigga till "I wanna be your dog".

Uppföljaren till "Blah, blah, blah" vart den inte allt för kritiker-rosade "Instinct", en skiva där vi bl.a hittar Steve Jones (ex. Sex Pistols) på gitarr. Denna gång slapp han i och för sig "Bowie komplex-kritiken" men vart istället beskylld för att ha gjort ett hårdrock-album. Skivan fick oförtjänt dåligt rykte och var mycket råare och bättte än den ganska tama "Blah,blah, blah". Låtar som "Lowdown", "High on you" och "Instinct" är alla favoriter. Live var Iggy bättre än någonsin, och gitarristen Steve Jones hade bytits ut mot Andy McCoy (ex. Hanoi Rocks) och Iggy visade upp en spelglädje och energi som jag varken sett innan eller efteråt hos Iggy.
- Before, I was high on drugs, now I'm "High on You" vrålar Iggy och låtarna från nya skivan lät som riktiga rakbladsversioner. Efter turnén fick Iggy användning för sina skådespelar-lektioner. För er som missade Iggy's tidigare roller i Martin Scorseses "Color of Money" och i den misslyckade filmatiseringen av "Sid and Nancy", så fick han nu en roll i John Waters film "Cry Baby", en film där vi även hittar den gamla porrskådisen Traci Lords och film-rebellen Johnny Depp.

Tyckte man att "Blah, blah, blah" var snäll och tillrättalagd, så var det ändå bara början. Första singeln från albumet "Brick by brick" var låten "Livin' on the edge of the night" (som förövrigt även var filmmusik från filmen "Black Rain"). Iggy visade nu upp en lugnare sida av sig själv, och när skivan "Brick by brick" väl kom, så var det en helt ny Iggy Pop vi fick se. Kritikerna jublade och helt plötsligt började även radiostationerna att spela Iggy. Producenten Don Was hade fått Iggy mer varierad, välpolerad och mindre farlig än någonsin tidigare. Iggy hade fått nya lekkamrater, på skivan hittar vi bl.a David Lindley, Kate Pierson (B 52's), John Hiatt och två av medlemmarna i GUNS 'N' ROSES. Skivan var inte dålig, men snäll, ojämn och allt annat än AGGRESSIV. Men var skivan tveksam så var han live en ren katastrof under vissa spelningar. D.v.s om man inte gillar "The Passenger" i reggae-version och liknande roligheter. Nej, någon ny upplaga av THE STOOGES lär vi nog aldrig få uppleva igen. Den rollen har grupper som MINISTRY och BODY COUNT tagit över för länge sen. Men IGGY POP är inte THE STOOGES utan just det, IGGY POP. Han lever fortfarande och han lär säkerligen med all säkerhet även i framtiden att fortsätta chockera oss och göra saker som vi inte väntat oss. Därmed lämnar vi också THE GODFATHER OF PUNK. Historien kan göras hur lång som helst. Detta var bara en av historierna.

Jan Axelsson